Ja, vaddå bröst, undrar ni kanske? Idag har mina tankar gått mycket omkring kvinnors byst, och då främst ur mitt eget perspektiv - nämligen vi kvinnor med väldigt stora bröst.
Det började med att jag var på gymmet förra veckan. Där står jag och ska göra mina övningar, där jag ska sträcka på ryggen, dra bak armarna och skjuta fram bröstkorgen. "Hejsan brösten", sa jag den dagen, och kände mig för första gången på lång tid generad över dem.
Varför då? Jo, för att de helt enkelt, i det träningslinne jag hade på mig, med min fantastiska nya sport-BH, var överallt. Allt jag såg var mina bröst! Och om jag blev så fixerad vid mina bröst, vad tänkte då alla i min omgivning? Ja, jag kan ju inte svara för dem, och jag har en väldig tendens att själv tro och tänka vad folk tänker och tycker om mig och mitt utseende, men jag anade ändå att jag blev lite sneglad på.
Min fru upplyste mig (och upplyser mig ofta) om att jag har bröst som män beundrar och kvinnor avundas. Det är något som är ovant för mig att höra då jag har haft komplex för mina stora bröst under hela min uppväxt, ända sedan de började växa där i puberteten, men när jag började vänja mig vid mina bröst någon gång efter 20-årsåldern, så kom så småningom principen att "har du något, så ska du inte vara rädd för att visa det". För ja, jag har gömt mina bröst, jag har försökt binda dem, jag har haft alla möjliga bekväma och obekväma BH:ar som skavt eller helt enkelt bara varit ruskigt fula. Jag har haft tröjor på mig som döljer alla mina former, och för den delen har jag inte vågat gå ut utan att ha en BH som håller pattarna på plats.
Så jag har sagt till de vänner jag har som också är välsignade med större byst, att de inte ska vara rädda för att vara stolt över den, då jag har sett hos flera av dem samma tendens att de vill gömma undan sina fantastiska former. Men nu var alltså första gången på lång tid, som jag själv ville få dölja dem igen.
Vad handlar det då om för mig? Varför blev det så jobbigt just den här gången på gymmet? Jag vet inte riktigt, jag tror det var en rädsla för att sticka ut lite för mycket, att få andra kvinnor att snegla avundsjukt eller att själv bli objektifierad på grund av just min framträdande byst.
För jo, den är fantastisk, och det ska alla där ute som läser det här, oavsett storlek, känna om sina egna härliga meloner också! Var inte rädd för att älska din kropp (lättare sagt än gjort), och var inte rädd för att visa det du har, oavsett storlek!
/Jojjon
3 kommentarer:
För min del har det inte handlat så mycket om att vara stolt eller inte, jag har ju inte gjort något för att få dem, så lite märkligt känns det ju att vara stolt, liksom :-)
Men jobbigt har det nästan alltid varit för att det varit så hopplöst att få tag i en bra bh, antingen hittar man högst en D-kupa i en vanlig butik eller så får man gå till specialbutiker och betala 700 och uppåt. Bra sport-bh:ar som går att springa i utan att få helvetessmärtor är nästan omöjligt det med.
Första gången jag fick på mig en bh i rätt storlek och som verkligen satt bra kändes det för första gången som om jag var som alla andra - "är det så här det ska vara?", typ.
Har haft allvarliga funderingar på att operera ner dem, inte så mycket av estetiska som av praktiska skäl.
Helt rätt! Var stolt för det du har! :)
Ditt inlägg fick mig att tänka på denna: http://youtu.be/6mOQh3evqsI
Jag hade också allvarliga funderingar på det i många år, också av väldigt praktiska skäl som du skriver. Jag har som sagt först nu hittat en riktigt bra sport-BH för första gången (http://www.timarco.com/se/sport-bh), den heter "shock-absorber" och tar tydligen upp rörelser ifrån tre olika håll eller något sådant. Den är grymt bra i alla fall!
Jag såg en dokumentär om kvinnor som förminskade sina stora bröst en gång. Det är otroligt mycket mer avancerat än att förstora dem tydligen, så jag blev lite avskräckt efter det. De här tjejerna hade förvisso så stora bröst att de hade allvarliga ryggproblem för att det blev för tungt för dem, så de fick operera mer av medicinska skäl än av skönhetsanledningar!
Skicka en kommentar