Det var så självklart för mig att jag var på det sätt jag var, så det var egentligen aldrig någon revolutionerande självinsikt eller så som kom upp. Nej, det var min dåvarande flickvän, som numera är min fru, som frågade mig om jag tänkt tanken tidigare. Jag frågade henne inför det här inlägget hur hon i sin tur kom på tanken, och kan konstatera följande, utifrån både hennes och mina funderingar:
- Min tidsuppfattning lever i sin egna värld. Ibland är jag jättetidig, men oftast är jag jättesen och blir jättestressad för att jag måste göra alla saker i sista sekunden, då jag trott för mig själv att jag haft mer tid än jag egentligen har / det jag gör tar i mitt huvud kortare tid än i verkligheten.
- Min syn på pengar. Jag hade en period där jag fick många parkeringsavgifter, men gjorde inget åt att det hände. För mig är det ett jätteprojekt att betala en räkning i tid, likaså att försöka förstå om jag har en begränsad summa pengar att röra mig med. Jag spontanhandlar ofta småsaker utan att tänka mig för.
- Jag sa en gång att jag har ungefär fyra tankebanor samtidigt. Precis så är det, jag har bara varit tyst länge och hållit mig till samtalsämnen och liknande, men nu blir det lätt att jag hoppar runt från det ena till det andra när jag pratar för att om jag får den där fantastiska tanken så måste den ut precis när den kommer, för annars är den borta sekunden senare.
- Jag förlägger min plånbok. Konstant. Även om jag försöker lägga den på en plats hela tiden för att veta att den är där, så hamnar den på andra ställen.
/Jojjon
